|
En tidig morgon i mitten av november trotsade vi höstrusket
och begav oss norrut. Målet för resan var Veterinärhögskolan
i Uppsala, där Greven (Ramblers Greve Moltke), Handy (Hamingjor
Handy) och Daisy (Braids Daisy Mae) skulle få sina hjärtan
ultraljudsundersökta av professor Clarence Kvart och Anders
Odhelius.
Tidigt på morgonen lastade vi bilen hemma hos Inga. Valpen
Ziggy som var med som sällskap, tyckte att det var toppen att
åka på utflykt med de stora pojkarna Greven och Handy.
Första etappen gick bara till Simlångsdalen, där
vi stämt möte med Gun-Britt Johansson, för att hämta
Daisy som skulle åka med oss. När Daisy hade pussat adjö
på sin matte gick färden vidare.
Väl framme i Uppsala väntade oss några lärorika
och intressanta timmar. Undersökningarna var gratis och ingick
som en del i Anders Odhelius pågående examensarbete.
Anders mötte oss i väntrummet på Veterinärhögskolan,
och lotsade oss sedan genom alla korridorerna till hjärtlabbet
där professor Clarence Kvart väntade. På vägen
skulle hundarna vägas. Lille Ziggy skulle inte undersökas,
men upp på vågen ville han i alla fall.
Sedan var det dags för själva undersökningarna att
börja. Först ut var Greven. Till att börja med lyssnade
både Anders och Clarence på hans hjärta. Sedan
spelade de in hans blåsljud. Tyvärr visade det sig att
Grevens blåsljud hade försämrats sedan han undersöktes
i september. Då hade han ett grad 3 blåsljud, och nu
var Anders och Clarence eniga om att det rörde sig om grad
4. Därefter var det dags för själva ultraljudsundersökningen.
Greven var jätteduktig. Trots att han var tvungen att ligga
still jättelänge så gick svansen på honom
så gott som hela tiden. Med hjälp av en sprillans ny
ultraljudsapparat blev Grevens hjärta detaljstuderat och mätt
på alla upptänkliga ledder. Under hela undersökningen
förklarade Clarence och Anders för oss. Vi lärde
oss enormt mycket!
Därefter var det Daisys tur. Efter sorgen med Grevens försämrade
hjärtstatus var det en positiv överraskning att gamla
Daisys hjärta faktiskt lät lite bättre nu än
vad det gjort i Helsingborg i september. Då hade hon grad
4, och nu var det grad 3. Först lyssnade Clarence och sedan
lyssnade Anders, och lyssnade och lyssnade. Till slut tog han bort
stetoskopet och såg mäkta fundersam ut. När Clarence
frågade vad han kom fram till sa han: ”I Helsingborg
hade hon grad 4, men nu är det bara grad 3”. Clarence
höll med honom om graderingen, och de kom fram till att den
aningen förbättrade hjärtstatusen kunde ha ett samband
med att Daisy sedan en tid tillbaka går på hjärtmedicin.
Samtidigt som Daisy undersöktes vankade en orolig Gun-Britt
av och an hemma i Oskarström. Det är minsann inte lätt
att lämna ifrån sig sin gamla ögonsten! Mitt under
pågående undersökning ringde Gun-Britt som då
fick tillfälle att tala med Clarence om Daisys hjärtstatus.
Gun-Britt hade trott att Daisy blivit sämre, men nu fick hon
istället glädjande besked!
Sedan var det då dags för Handy. Precis som Greven och
Daisy hade han blivit undersökt av Anders i Helsingborg i september.
Anders hade då hört ett mycket svagt blåsljud,
och det fanns fortfarande en viss osäkerhet beträffande
Handys hjärtstatus. Förhoppningen var ju att ultraljudsundersökningen
skulle visa att hans hjärta trots allt var friskt. Tyvärr
blev det inte så. Redan när Clarence och Anders lyssnade
på honom var de eniga om att han hade ett grad 2 blåsljud,
vilken sedan bekräftades av ultraljudsundersökningen.
Det var mycket sorgligt att även Handy hade blivit sämre
sedan i september.
Det blev ganska många timmar vi tillbringade på hjärtlabbet
i Uppsala. Men vilka lärorika och intressanta timmar det var!
När vi bestämde oss för att åka dit var det
framför allt av två anledningar. Dels för att hundarna
skulle få en ordentlig undersökning, och dels för
att vi ville bidra till Anders pågående examensarbete.
Men vi hade inte tänkt på att det faktiskt fanns ytterligare
en anledning, nämligen att det var lärorikt! På
dessa timmar lärde vi oss massor. Vi gick därifrån
med mycket ny kunskap, och mycket tankar om hur vi i framtiden ska
handskas med rasens mest allvarliga ärftliga defekt. Stort
tack till Clarence och Anders för att ni förklarade så
ingående för oss, och stort tack för det arbete
ni gör för vår lilla ras!
Framåt kvällen körde vi till Stockholm där
vi åt god mat och hade trevligt. Dagen därpå begav
vi oss sedan söderut igen. På vägen upp hade vi
fått njuta av hösten när den är som bäst.
På hemvägen var det precis tvärtom, med ihållande
regn och blåst så gott som hela vägen. Den här
gången körde vi direkt hem till Gun-Britt i Oskarström,
där vi blev bjudna på en god middag medan Daisy fick
ta emot många kramar och pussar från sin matte.
Inga Enstad och Lotta Bergström
Tillbaks till startsidan >>
|